En Politisk Kompromiss

Kina är i världens fokus - OS har startat. En stor del av världens journalister, idrottare, de högsta topparna vid IOK ner till ” vanligt” folk följer olympiaden…nja.. i viss mån i alla fall.

Som vid alla föregående OS finns det en klar relation mellan idrott och politik. Jämförelsen mellan Peking och Berlin har dragits ett antal gånger. Oavsett vad man anser om jämförelsen är det ett oerhört prestigefyllt tillfälle för Kina. Det gäller att putsa på fasaden och sopa allt som gäller mänskliga rättigheter under mattan. Det som inte syns, finns inte verkar vara idén bland maktens korridorer. Underligt kan tyckas för en omvärld som nog får påstås vara relativt väl insatt i de problem som omger landet. Istället för att öppnas upp verkar landet ha stängts. Troligtvis hör putsningen snarare ihop med den inhemska opinionen. Det gäller att förmedla en positiv bild inför det egna folket för att på så vis skapa legitimitet åt en högst illegitim statsapparat.

Det som kanske främst diskuteras i omvärlden är framför allt Tibet och Kinas högst vidriga förhållningssätt getnemot regionen. Ett annat område som har fått viss uppmärksamhet de senaste dagarna är Xinjiang i nordväst där förtrycket kan liknas vid det i Tibet. En högst ohållbar utveckling som inte har blivit bättre med framväxten av extremistgrupper.

Den tredje “regionen” som har fallit bort från dagordningen den senaste tiden är Taiwan. Ett land som i praktiken är både demokratiskt och fullt självständigt. Att dom tävlar nu under OS under namnet Chinese Taipei måste av många taiwaneser ses som en ganska grav förolämpning. Att det är två olika statsbildningar, Kina - “People’s Republic of China” och Taiwan - “Republic of China” råder det inga tvivel om.  Det här har varit ett faktum sedan inbörderskriget tog slut 1949.

Olympiadens officiella slogan är “One World - One Dream” en oerhört passande och opassande slogan. Passande för att statsapparatens hela propagandamaskin slutligen utmynnar i just denna fras. Den säger så mycket om situationen i Kina och hur man vill betraktas av omvärlden.

Opassande för att man onekligen blir något förvirrad av dess innebörd. En värld, vilken värld? En dröm, vilken dröm? Är det Taiwans dröm, eller Tibets, eller kanske de som önskar en framtid utan diktaturen - ett demokratiskt Kina. Eller är det den kommunistiska regeringens dröm? Olika aktörer får olika svar..

Två veckor kvar av KPM - Kinas Propaganda Mästerskap

Mycket nöje!

E. Calero

På senare tid har man hört mycket om det höga bensinpriset. Priset hamnar ständigt på nya rekordnivåer. En del, främst de inom transportnäringen vill att staten och EU ska införa subventioner. Andra, vill absolut inte se något sådant utan ser snarare detta som ett utmärkt tillfälle att lyfta fram alternativa bränslen och miljövänlig energi.

Att införa subventioner ter sig högst märkligt, att på artificiell väg stödja en näringsgren och samtidigt förhindra andra mer miljövänliga alternativ vore som att långsamt skjuta sig själv i foten, om man nu kan göra detta långsamt. För att transportsektorn ska klara sig långt in i framtiden behövs utveckling och nya idéer.

Något som därför är av intresse är E24, webbtidningens artikel om bensinprisets höjning. Från 50-talet fram tills idag har dom, men hänsyn till inflationen, jämfört den faktiska höjningen av bensinpriset. Resultatet, att bensipriset har öket med endast FEM kronor. Om man utgår ifrån att detta är sant, vad handlar då allt ståhej om egentligen? Var tionde år ökar alltså bensinpriset med en krona. Andra varor har ju onekligen ökat med mer än så under en period av 50 år. Troligen är situationen sådan att bränsle är såpass priskänsligt att även den minsta höjning påverkar privatpersoners och företagens ekonomiska resultat.

Trots drevmedlets priskänslighet kan man ändå notera att det handlar om fem kronor. Kanske får man lite perspektiv…

E. Calero

E24, Bensinpriset steg 5 kronor på 50 år

Man undrar hur förnuftet står till och hur resonemanget går i vissa kretsar när Frankrikes president Niclas Sarkozy uppmanar Irland att hålla en folkomröstning till - dom röstade ju fel första gången.

Kan man alls rösta fel i en demokrati? Om utslaget blir ett nej, och de i maktposition vill se ett ja, är det då rimligt att uppmana till fler folkomröstningar tills man får “rätt” resultat. Man kan också lägga in en tidsfaktor här. Hur länge måste man vänta tills man kan hålla denna omröstning ytterligare en gång. räcker det med ett år eller måste man vänta i tio år, tills en sådan omröstning vore mer legitim.

Om opinionen inom frågan märkbart skiftar efter en viss tid genom yttre och inre faktorer kan möjligtvis en ny omröstning vara legitim. Ett bra exempel på detta är kärnkraftsomröstningen i Sverige 1980. Resultatet av omröstningen, med tre olika linjer, var att kärnkraften skulle avvecklas. Idag, med klimatskiftningar och med en brist på alternativa energikällor har också opinionen för detta ändrats. Det är idag inte lika självklart som 1980. Förutsättningar förändras, det som verkade bra då, fungerar inte så bra idag. Kanske verkar den irländska folkomröstningen om LIssabonfördraget fel om ett par år. I en värld i förändring finns det inte en absolut sanning. Men en folkomröstning är ett verktyg som kan användas i en demokrati för att se vad folket önskar. Detta är en rättighet och bör vara en rättighet i alla länder.

Att gå ut officiellt så kort tid efter folkomröstningen som Sarkozy har gjort får snarare ses som ett hån, som att han försöker få in fåren i fållan igen. Dom röstade “fel” och nu måste ni rösta “rätt”. kan detta måhända ha att göra med en viss press som presidenten upplever då han och Frankrike nyligen tog över EUs ordförandepost.

E. Calero

“Monarkin har överlevt sig själv och bör därför ersättas av ett presidentvalssystem där folket själv utser sin statschef” - säger dagens ledare på DN.

I ett modernt samhälle, år 2008, är det inte förenligt med vår demokrati att ha ett kungahus. Detta är ett mycket enkelt begrepp, utan några konstigheter. Alla Sveriges medborgare är lika värda. Har man ett svenskt medborgarskap, oavsett hur länge man har bott i landet, har man samma rättigheter och skyldigheter. Detta gäller alla invånare. De enda undantagen är minderåriga som får vänta tills dom fyller 18 innan dom kan rösta, innan dom blir sina egna individer inför staten. Sedan har vi förstås kungahuset, denna förlegade, historiska magelit som hänger med år ut och år in.

Måhända på senare år har media blivit något mer kritisk gentemot kungahuset, men fortfarande är frånvaron av kritiska reportage mycket sällsynta. Kungafamiljen är som vilka svenskar som helst, dom är långt ifrån perfekta. Det som bär upp dess legitimitet, eller ännu hellre, dess ställning i samhället är att kungafamiljen genom någon sorts helig dygd skulle vara bättre och “renare” än vanliga människor, ofelbara. Detta är långtifrån sant, och förvisso är inte alla reportage om dom helt okritiska men dom går knappast heller på djupet. Vid en kritisk granskning av kungahuset av den tredje makten - media - kanske risken finns att huset skulle falla samman. Dom är vanliga människor, precis som du och jag, varför ska dom sitta på slottet. Vad är det för rättigheter dom har som inte du och jag har. Om svaret är att släkten ser ut på ett visst sätt, med vissa förmåner och privilegier, är detta förenligt med ett modernt samhälle.

Förutom det demokratiska kan man också begrunda deras liv. Vill man från födseln ha en bestämd bana, utstakad för resten av livet. Vill man leva inom ett system där ett oändligt antal paragrafer och outtalade regler hindrar en att leva det liv man vill leva? Varken Victoria, som fyller år, eller någon annan av familjen kan ha någon som helst aning om hur det är att leva ett vanligt liv, eller hur andra människor lever i andra delar av världen. Hur kan kronprinsessan veta hur det är att krångla med räkningar, stå i kö på konsum, eller hur det är att ha ett vanligt arbete, när hon är just kronprinsessa, ständigt övervakad av civila livvakter, alltid med ett schema att följa. Detta är vardagen för miljoner svenskar och häri finns en stor skillnad; att leva i en familj med ständiga regler och scheman, eller att leva sitt “eget” liv därute med allt vad det innebär. För det kan väl knappast bli mer traditionstyngt än att vara en del av kungafamiljen.

Kungahuset bör avskaffas så fort som möjligt, det är varken modernt eller demokratiskt. inte heller är det en symbol för Sverige eller bra reklam utomlands.

E. Calero